animal-lover.bloggspace.se ♥

En vårdag, för fyra år sedan fick jag plötsligt lust att ta hand om andras djur. Jag och Lova hade ingenting att göra, så vi skrev en lapp och satte upp den på Ica. Sedan bara väntade och väntade jag på att någon skulle ringa.
Till slut gjorde någon det, den någon var ju Anci. Hon berättade för mig om sin hund, (jag föreställde mig honom helt annorlunda) och sedan bestämde vi en dag och tid då jag skulle komma dit för första gången.

Jag vågade inte gå dit ensam, (jag var mycket blygare då än jag är nu) så mamma följde med mig. Jag var så nervös,  och samtidigt förväntansfull.
När jag ringde på dörren så hördes ett ganska starkt hundskall, kort därpå öppnades dörren och lilla yorkien kom rusande ut, med glittrande ögon och med en svans viftande som en propeller. Han såg så lycklig ut, och jag blev lycklig så fort jag såg honom. Aldrig hade jag sett något sötare, och det tog bara 5 minuter innan jag blivit helt förälskad. Det var verkligen som att vi öppnade våra hjärtan för varandra när vi för allra första gången såg varandra i ögonen, vårt starka vänskapsband skapades på en gång, och sedan den stunden så blev det starkare och starkare för varje gång vi var tillsammans. Likaså blev vår speciella kärlek starkare.

Jag minns tydligt vår första promenad tillsammans, jag gick med honom i en liten park i 20 minuter.
Det kändes på en gång som att vi känt varandra en lång tid, vi blev bästa vänner första dagen.

Han blev alltid precis lika glad när han såg mig, precis varje gång. Hur lång eller kort tid det än var sedan vi träffats, så blev han alltid lika glad. Till och med när han inte mådde bra, han kom alltid med viftande svans och kärleksfull blick. Det gjorde mig alltid helt varm i hela kroppen och så lycklig, att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Ingen tid med Ninjo hade varit tillräckligt lång. Att ha honom i famnen var det som gjorde mig allra lyckligast, det enda som fanns just då var Ninjo och jag, och vår kärlek som inte kan beskrivas på något sätt.
Mina känslor för honom var de starkaste känslor jag någonsin haft, jag hade ingen aning om att man kunde älska någon så mycket. Han var den av alla jag älskade som jag ville vara med för alltid, han blev också den som lämnade mig först. De fyra åren jag fick med honom var de fyra bästa åren i mitt liv. Han förändrade mitt liv och mig som person, han gjorde mig till en bättre människa. Han fick mig att känna vad kärlek är.

Allt jag och Ninjo gjorde tillsammans- alla fina platser vi besökte, alla gånger vi såg varandra djupt i ögonen länge och det kändes som att tiden stannat, alla stunder då han var i min famn eller vi sprang sida vid sida över ängar och genom skogen- är de vackraste minnena jag har, och de starkaste. Ninjo var den viktigaste i mitt liv, han betydde mer för mig än jag kan förklara. Han var allt. Allt jag ville ha, allt jag behövde. Allt jag inte skulle kunna förlora. Jag visste hela tiden att han en dag skulle lämna mig, att vår kärlek inte skulle vara för evigt, men jag vågade aldrig tänka på exakt hur hemskt det skulle bli att mista honom.
Jag njöt av varje minut jag fick med honom och jag såg till att ta vara på våran dyrbara tid tillsammans, för att jag visste att den när som helst kunde ta slut.
Ninjo var hunden som förändrade allt. Han var vänskap, trygghet, glädje. Kärlek.
Han var så söt att ordet fick en helt ny betydelse för mig. Hans stora runda ögon var det gulligaste jag sett, och hans nallebjörn-utseende gjorde mig nästan för lycklig för att det skulle kunna vara sant. I mina ögon var han det vackraste i världen, faktiskt onaturligt söt.
Jag talade väldigt ofta om för honom hur mycket jag älskade honom, den sista tiden sa jag det varje dag. Jag fick alltid trogna blickar fulla av kärlek till svar.
Han var den mest kärleksfulla varelsen jag någonsin träffat, ingen kan visa kärlek på samma sätt som Ninjo alltid gjorde.
Den lilla underbara Yorkshireterriern var min bästa vän. Den trognaste, bästa lyssnaren och tröstaren.
Hur mycket jag än försökte så skulle jag inte på något sätt kunna beskriva Ninjo, min kärlek till honom eller min saknad efter honom. Obeskrivbart.
Mitt liv nu är inte som innan jag träffade Ninjo. Allt är förändrat, tack vare honom.
Tack Ninjo. Förlåt mig. Jag älskar dig. Du finns i mitt hjärta. Ingen kan ersätta dig. Du var mitt liv men nu måste jag börja om på nytt, och leva vidare uatn dig. En dag kanske vi möts igen. Om inte så tack, vila i frid, jag tänker på dig och älskar dig.




Här kommer många av alla bilder jag tagit på Ninjo, och på oss tillsammans.


Första bilden på plutten, så söt! Från den första gången han var hemma hos mig.


Han avskydde verkligen att ha den här regnoverallen på sig stackaren, vilket jag förstår.
Han vägrade alltid gå när han hade den på sig, så jag fick bära honom. Det tyckte både han och jag mycket om, det var en fin gemenskap. Plus att jag fick duscha honom efteråt, jag virade in honom i en stor handduk och så satt jag och kramade honom tills han var torr. Jag älskade det.


Alltid lyckliga när vi var tillsammans.


Den här dagen försökte jag få honom att bada i Vilsta eftersom han var så varm.
Men han fick panik så fort jag burit ner honom i vattnet, så han fick ha sin tröja runt om sig för att bli torr igen.


Första bilden på honom som lurvig. En av mina absoluta favoritbilder.


Första vintern med Ninjo. Jag älskade hans kärlek till snön, han plöjde alltid genom snön med nosen, och när han tittade upp hade han massa snö i skägget och var så otroligt söt. Första vintern rullade han i snön i varje dike i hela skogen haha, så charmig!


Lilla nallebjörn!


Vårt ställe... Många minnen.


Jag och Towe var ute med Ninjo i flera timmar den fina vårdagen som bilden kommer ifrån.
En mycket härlig promenad, det tyckte vi nog alla tre, jag minns att vi hade väldigt kul!


Midsommar. Han var så lycklig hela dagen!


Den här bilden tog Towe. Vi var i Vilsta i flera timmar. En helt underbar dag.
Just den här bilden är den som är tavlan av Ninjo som jag har på väggen i mitt rum.
Det är så jag vill minnas honom, lycklig och fri.


Towe och Ninjo tyckte om varandra.


Återförening efter att jag varit en månad i Haparanda. Så mycket kärlek!
Det var alltid lika svårt att vara åtskild från Ninjo, bara en dag kunde kännas jobbig, så en månad var närapå outhärdlig. Jag saknade honom varenda dag, och när vi till slut träffades igen så ville jag aldrig släppa honom.


Han hade så otroligt mycket kärlek att ge, och jag gav honom all min kärlek tillbaka.


De där blickarna gjorde mig alltid tårögd. Många gånger, särskilt på slutet, så grät jag nästan hela promenaderna för att jag älskade Ninjo så mycket och visste att han en dag skulle lämna mig.


Bild från en helg i början av förra året, Lova var hos mig och vi hade en liten fotostund.
Jag älskade att hålla Ninjo i famnen, allra mest på vintern för då värmde vi varandra, med kärlek.


När det var vinter och vi frös så gick vi alltid hem till mig och hade långa, mysiga gosstunder.


Efter påsklovet förra året så blev han korthårig igen, och så in i norden söt att jag inte kunde sluta titta på honom!


En av alla underbara kramstunder!


Dagen innan jag skulle åka till Haparanda, och vara där i 3 veckor.
Jag och Ninjo såg till att mysa så mycket som möjligt.


Sedan kom jag tillbaka, och då var vi tillsammans länge. Vi var så lyckliga!


Så gick dagarna, veckorna och månaderna.
Nu kommer de allra sista bilderna jag tog på min älskling.










Sista gången vi träffades. Ledsen blick.


Yorkshireterriern Ninjo. Född 9 December 1998, död 27 December 2011. En perfekt hund. ♥


Så. Det tog en hel kväll och en hel eftermiddag att få klart det här sista inlägget.
Snälla kommentera, det skulle betyda så mycket för mig.

Jag sitter och samlar kraft för att kunna skriva mitt allra sista inlägg om Ninjo.
Andas... Andas...

Du är så saknad älskling, jag kommer alltid minnas dig och alla minnen. ♥

Hej allihopa, jag hoppas att allt är bra med er!
Själv mår jag jättebra, för första gången på mycket länge. Jag är faktiskt väldigt lycklig, och det känns så bra :D

Mitt liv har inte känts särskilt fantastiskt och mitt humör har gått väldigt mycket upp och ner de senaste veckorna, ni vet ju varför. Men jag mår bättre och bättre för var dag som går, och sakta men säkert blir jag mitt vanliga livsnjutande, positiva och lyckliga  jag igen. För jag är sådan naturligt, och det kan faktiskt ingenting ta ifrån mig någonsin.

Något jag älskar är att mitt liv inte alls är enformigt och långtråkigt just nu, tvärtom så händer massa roliga saker varenda dag och jag har så fantastiska dagar att jag inte kan sluta le.

Underbara vänner, världsbästa skoldagar, fantastiska djur, fullt med glädje och kärlek i mitt fantastiska liv. ♥


Jag tänkte att mitt allra sista inlägg på denna blogg ska vara om Ninjo. Det är ju faktiskt om honom som den här bloggen är om mest. Men jag måste gå vidare. Antingen startar jag en ny blogg om mitt liv, eller så slutar jag blogga helt, och bara skriver dikter. Vi får se.  Men håll utkik här då och då, snart kommer mitt sista inlägg som en yorkielover.



Ta hand om er själva och varandra, och kom ihåg att alla människor är vackra på sitt sätt!



Kramar Sanna

Hej! Jag ska bara skriva lite grann, varken orkar eller hinner blogga mer idag.


Men, en sak har jag upptäckt sedan jag skrev senast. Och det är att livet kan vara fantastiskt även utan Ninjo.

Jag och Jippie fann varandra på riktigt idag, vi umgicks i 3 timmar och nu är vi bra vänner.

Min klass är så bäst att jag inte kan beskriva det, jag ser fram emot och längtar efter varje skoldag, jag saknar kompisarna så fort jag lämnat skolan, jag har roligt hela skoldagarna tack vare alla underbara människor.

Jag har haft två riktiga toppendagar i rad.

Glädjen som jag förut kände varje dag börjar långsamt krypa tillbaka, och sprida sig i hela mitt hjärta.

Trots att allt känts hopplöst och hela mitt liv bara känts färglöst och plågsamt de senaste 2/3 veckorna, så känner jag att jag kommer klara det här. Jag kommer att bli mitt naturligt lyckliga jag en dag.

Jag börjar att bli extremt positiv, började idag.

Jag börjar bli mer öppen och pratlad. (när jag vågar det vill säga)

Jag tänker på Ninjo flera gånger om dagen, men mina tårar börjar ta slut.

Jag ler nästan hela tiden. Jag kan inte låta bli och jag tänker "varför skulle jag inte kunna vara lycklig utan Ninjo?"

Saknaden efter min stora kärlek är fortfarande så stark att jag knappt uthärdar den, och tomheten är ett stort hål i mitt hjärta, men min stora sorg är för stor för mig. Jag kan inte sörja så starkt och mycket. Inte längre.

Jippie och mina älskade vänner täcker hålet i mitt hjärta, krymper det, får det nästan att försvinna ibland.

Att vara så glad som jag är känns både väldigt fel och väldigt rätt på en gång.

Utan Ninjo är jag halv. Men mitt halva liv är ett väldigt bra liv. ♥

Hej vännerna mina, jag hoppas att allt är bra med er!
Min helg var jättebra, jag tycker t.o.m att den var lagom lång, tiden rusade inte riktigt iväg likadant som vanligt.
Så jag fick gjort både allt jag ville och allt jag behövde, känns bra.

Igår så var jag hos katterna, min söta kompis Marina började där igår och jag är väldigt glad att ha fått sällskap där. (om man räknar bort katterna som är fantastiskt sällskap såklart!)
Först så gjorde vi de vanliga arbetsuppgifterna, det gick lika bra som vanligt.
Sedan gick vi ner till de fullkomligt bedårande små kattungarna, och där satt vi och gosade och lekte med dem till och från under dagen. Min absoluta favorit heter Bukowski, hon är så fin och mysig att hela mitt inre värms upp av kärlek när hon ligger och sover i mitt knä.

Ett tag innan vi slutade för dagen så fick jag bevittna ett riktigt kattslagsmål. Det var läskigt, jag öppnade Tobbes bur för att ta ut hans skålar, då smet han ut och så kommer Chabo farande och de där två ryker på varandra på en gång. De skrek så hemskt högt och stora pälstussar for åt alla håll. Jag stod som paralyserad tills en i personalen (som hade hört skriken borta i andra änden av huset) kom och la en filt över den ena katten och bar in den i buren.
Usch, det var otäckt att se det där, jag var så rädd att de skadat varandra allvarligt. Men det var ingen fara, en av dem hade "bara" blivit biten i örat av den andra.
Tänk att katter kan vara så aggressiva...


Annars så fungerar ingenting i mitt liv som jag vill, jag klarar inte någonting. Det värsta med det är att jag ungefär slutat bry mig om hur det går för mig. Ingenting spelar lika stor roll längre. Jag är så ofokuserad på allt, jag glömmer göra mina skolarbeten, jag förstår aldrig någonting, är bara ständigt förvirrad. Jag glömmer bort allt och alla, stänger ute allt och glider in i min egna värld även när det finns andra runtomkring. Jag är ännu mer nervös nu än förut, ännu mer i desperat behov av sällskap. Ännu mer konstig. Försöker vara extra snäll och vänlig och möjligtvis lyckas jag, men jag kan inte ens visa mina känslor. Jag vet inte ens vad jag borde känna.
Jag vet verkligen inte vad i hela världen jag ska göra.

Ninjo, inget fungerar utan dig! Vad ska jag göra? Hur ska jag klara mig? Du var mitt liv, utan dig känner jag mig inte levande. Jag saknar dig varje dag, tänker på dig varje timme, älskar dig varje minut. Alltid. Jag glömmer dig aldrig, du finns i mina tankar, min själ och mitt hjärta.
Din blick i min förändrade allt, nu är allt förändrat igen. Ingenting har blivit som innan jag träffade dig, allt har förändrats. Allting förutom min kärlek till dig, kärleken försvinner aldrig.
Fyra år med dig. Fyra år fyllda med kärlek, glädje, hopp, frihet. Fyra år som bara försvann.
Fyra år, de finaste minnena, de vackraste stunderna. Fyra år med dig, min speciellt speciella vän. ♥

Ha en fortsatt trevlig helg! ♥

Tycker ni att hon är söt? :) Själv är jag redan (jag har bara träffat henne 2 gånger) väldigt förtjust i skönheten!

Hej, jag hoppas att ni mår bra!
Fråga inte mig hur jag mår är ni snälla, för ärligt talat så vet jag inte det den senaste tiden, och även de gånger då jag vet det skulle jag inte kunna ljuga för er. Ibland är jag hur glad som helst och sekunden efter helt förkrossad, verkligen så ledsen att jag inte kan andas. Ibland båda på samma gång. Jag förstår mig inte på mig själv längre, jag tror att jag har förlorat mig själv lite för nu har jag om igen blivit riktigt osäker och nu vågar jag höras och synas ännu mindre än förut. Hela mitt liv har blivit en stor djungel av förvirring och jag verkar aldrig hitta ut...

Jag har på sistone inte velat uppdatera om mitt liv, för det skulle vara dödstråkigt och helt deprimerande för er att få veta hur svårt livet blev när jag fick veta att min stora kärlek är borta. Inläggen skulle bara ha varit fulla av sorg, plus att jag börjat tycka att jag är extremt egoistisk. Men jag tror att man är det om man går igenom en stor sorg. Man är ju ensam med sina känslor, och då är det väldigt lätt att börja tycka synd om sig själv och sluta bry sig om allt runtomkring. Det är iallafall vad jag gjorde första veckan. Jag ville bara bort från allt och alla och isolerade mig totalt från omvärlden, stängde ute hela livet och levde med min personliga smärta i största hemlighet.
Det var alltså efter att den enorma chocken lagt sig, vilket tog några dagar.

Någon dag så ska jag berätta om den jobbiga första veckan och även göra stort inlägg om älsklingen, någon dag när jag kan tänka på Ninjo utan att få ont i hjärtat.


Men idag kände jag att jag måste skriva massor, för jag tror att den här dagen är en liten, liten vändpunkt.
Skoldagen var som vanligt, kul med kompisarna men annars så känner jag inte samma starka glädje att gå till skolan på morgnarna längre, just för att jag vet att jag längre inte har möjligheten att gå till Ninjo efteråt. Det är så jobbigt. Men jag klarar mig tack vare mina älskade vänner, jag är helt okej. Men det är faktiskt okej att inte vara okej.

Hur som helst, vändpunktens anledningen är en hund. Ancis nya hund. En fantastiskt vacker hund.
Anci kom hem med den idag, när jag kom dit så hade vovven bara varit i sitt nya hem i en kvart.
Hunden är en Papillon-tjej som är 5 år, väldigt lekfull och har det gulligaste namnet jag någonsin hört. Hon heter nämligen Jippie! Tänk er vad roligt när man är ute och ropar på henne "Jippie, ja kom då jippie! Haha!

Hela dagen idag har jag i stort sett bara kunnat tänka på en sak. Att jag skulle hem till Anci och att inte Ninjo längre fanns där. Jag var så nervös och så sorgsen, hela tiden innan jag kom dit.
Men samtidigt förväntansfull och glad. (ja, som ni märker så har jag inte kontroll över mina egna känslor)

När jag ringde på dörren så kändes det så konstigt, så fel att ingen skällde. Inget glatt hundskall längre.
Och sen när Anci öppnade dörren så kom ingen hund fram med glittrande ögon och viftande svans. Det kändes också konstigt och fel.
Men, så fort jag fick syn på Jippie så försvann alla andra tankar, jag kunde inte se någonting annat än henne!
Kärlek vid första ögonkastet säger jag bara. Hon är så otroligt söt! Hon är vit med svarta och bruna fläckar, har silkeslen och jättemjuk päls, och självklart de klassiska "fjärils-öronen" som jag älskar så himla mycket.
Jag gosade med henne lite, hon gosar på samma sätt som Ninjo, till min förvåning och glädje.
Sen tog vi fram en tennisboll och kastade iväg, hon sprang och hämtade den, superduktig som hon är.
Så där höll vi på länge, vi kastade, hon hämtade, vi kastade, hon hämtade.
Jag gick också ut med henne en snabbis, det gick inte särskilt bra. Vi har inte den där magiska kontakten som jag och Ninjo hade.


Men jag älskar Jippie redan. Det här är början på något nytt, varken bättre eller sämre, bara en helt ny början och det känns bra. ♥

En mening ur en av mina absoluta favoritlåtar, Fix You. Den har jag lyssnat mycket på sedan förra veckan, den är så vacker på alla sätt. ♥

Jag vet att jag inte bloggar särskilt ofta, och jag ska vara fullkomligt ärlig nu.
Ibland så gråter jag nästan hela dagen (förutom i skolan) och ibland är jag jätteglad nästan hela dagen.
Jag mår alltså ibland mycket bättre och mycket sämre, det går väldigt upp och ner.
Men jag mår hur som helst inte tillräckligt bra för att blogga så ofta som förut.
Jag behöver tid.

Jag visste inte att jag kunde gråta så mycket som jag har gjort, jag brukade alltid gömma mina känslor förut, även för mig själv. Men det känns faktiskt ganska skönt att gråta. Jag gråter över förlorad kärlek.

Mina vänner i skolan får mig varje dag att må bättre, helt omedvetet. För de vet inte ens om att jag är ledsen, det vet ingenting om mina känslor för Ninjo och jag vill inte berätta för dem. Jag älskar dem, de är mina solstrålar.


Ifall ni någon gång mist den ni älskat mer än själva livet, så vet ni hur jag känner mig.

Hej vänner, jag hoppas att ni mår bra.
Själv är jag glad idag, jätteglad till och med. Jag har inte varit så här glad sen i onsdags.
Imorse så var jag inte alls glad och jag hade inte lust att gå upp ur sängen överhuvudtaget.
Inte förrän jag fick se mina underbara klasskompisar och märkte hur glad jag blev av att se dem, så insåg jag hur mycket jag saknat dem och jag tänkte "det här kommer bli en bra dag trots allt" Och så blev det så, en riktig toppendag.
Jag trodde innan att jag skulle behöva låtsas vara glad, men jag VAR glad, på riktigt äkta glad :)

Igår var jag också jätteglad hela dagen, då var jag hos katterna för första gången på några veckor.
Där hade några flyttat och några nya kommit in, så det var kul.
Men allra största delen av dagen satt jag nere i Lillstugan, hos de 5 kattungarna. De är nu 9 veckor och har blivit så stora och fina att jag blev helt varm inuti. Och varm hade jag inte varit sen jag senast träffade Ninjo.
Det var fantastiskt att ha någonting levande i famnen igen, jag hade saknat det så mycket att saknaden nästan var outhärdlig.
I 2 timmar på eftermiddagen satt jag med 4 av 5 kattungar i knät, vi sov allihopa en stund. Helt underbart kändes det!



Det är inte så att jag saknar Ninjo mindre, nej sanningen är att jag saknar honom så mycket att det gör ont i hjärtat och ibland kan jag knappt andas. Plus att jag gråtit väldigt mycket de senaste 4 dagarna, tex så gråter jag mig till sömns. Jag har aldrig i mitt liv gråtit så mycket som i lördags, jag skrämde verkligen mig själv...


Så som sagt, det är inte för att jag saknar älsklingen mindre som jag kan vara glad. Nej det är endast för att jag är en sådan som verkligen njuter av livet och gläds åt både större och mindre saker. Det är en av alla tusen saker som fina Ninjo lärt mig.
Det allra finaste han har lärt mig är vad kärlek är, och hur äkta glädje känns.
En sak som jag lärt mig själv nu eftersom jag får uppleva det, är hur det känns att förlora någon som man älskar mer än man älskar själva livet.

Min kärlek till Ninjo var större än själva livet, och starkare än allt.
Jag tänker på honom hela tiden, ofta ser jag honom framför mig, känner honom i min famn.
Och det lovar jag er, det är det mest smärtsamma jag någonsin varit med om.
Tomheten är som ett stort hål i hjärtat, men då och då täpps hålet igen, tack vare andra som jag älskar på andra sätt.  Just nu är jag nästan hel, men det är som i den där sången "det blir alltid värre framåt natten".



Jag älskar dig Ninjo, jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig och jag kommer fortsätta att älska dig resten av mitt liv. En del av mitt hjärta har alltid tillhört dig och den delen kommer alltid vara din.
Du var den sista pusselbiten, utan dig är inte pusslet komplett.
Våra minnen tillsammans är som en saga, utspelad i paradiset. Som en dröm. Du kändes alltid som en dröm för mig, för underbar för att vara sann.
Att se på dig var det bästa jag visste, du var så vacker, jag ville aldrig sluta se på dig.
Nu när du är borta så ser jag dig fortfarande, så klart och tydligt att det är smärtsamt.
Det är inte möjligt att kärleken är blind, för då skulle jag aldrig kunna sett dig. Då skulle jag bara ha sett allt som jag inte såg när jag såg på dig.
När jag hade dig in min famn så ville jag stoppa tiden. Tiden rann iväg för oss. Ingen tid med dig skulle ha varit tillräcklig.
Ingen annan kunde få mig att känna så som du fick mig att känna, inte likadant, inte lika starkt.
Du fanns alltid, när ingen annan fanns så hade jag alltid dig. Du lämnade mig aldrig så länge du levde, du följde mig troget varje steg jag tog.
Allt som jag gjorde och sa till dig var för att jag älskade dig. Jag älskade dig alltid lika mycket.
Du gjorde mitt liv perfekt, genom att tassa in i det och lämna tassavtryck som aldrig kommer blekna.
Allting förändrades när jag träffad dig, jag förändrades och hela mitt liv likaså. Allt blev fantastiskt.
Åren med dig var de fyra bästa år i mitt liv.

Kortfattat: Min kärlek till dig är större och starkare än allt. Tack för alla fina stunder och för kärleken som vi delade. Du kommer alltid vara min bästa. ♥

Nyss gjorde jag det allra mest känslomässigt jobbiga jag har gjort i hela mitt liv. Jag gick nämligen till skogen och till mitt och Ninjos eget ställe, för första gången utan Ninjo.
Hela jag darrade när jag kom dit, och det var inte på grund av kylan.
Det var för att minnena från alla gånger när jag och Ninjo varit där var så otroligt starka.

När jag slöt ögonen så kunde jag känna honom i min famn, och när jag öppade dem igen och han inte fanns där och jag insåg att han aldrig kommer att göra det igen, så bröt jag ihop totalt.

Saknaden är psykisk tortyr, likaså alla fina minnen.
Allt är slut, jag har ingenting, jag är ingenting.

Det är bara tredje dagen ännu, än vet jag inte hur jag ska kunna klara mig utan min älskade vän och allting känns hopplöst. Men jag vet att jag kommer att bli lycklig någon gång igen, jag behöver bara tid att acceptera att jag måste leva ett liv utan den jag älskar mest. Fast tid betyder ingenting utan Ninjo.




Så länge jag är sysselsatt med saker så kan jag vara glad, men så fort jag blir ensam och inte har något att göra så ställer jag mig och tittar länge på min tavla av Ninjo, och så börjar jag gråta.



Jag vill inte prata med någon, inte överhuvudtaget. Kanske om några dagar eller så. Men jag vill inte vara ensam, jag vill ha någon hos mig.



Det är alltså stenen på bilden som jag var vid idag, mitt och Ninjos ställe.
Bilden är från en av mina absoluta favoritstunder med Ninjo.
Ni kanske förstår varför jag tyckte att det var så smärtsamt att vara där utan honom.



Ta hand om er ♥

Det som jag fruktat en lång tid har nu hänt. Idag fick jag det jobbigaste och värsta besked jag någonsin har fått.
Ninjo är död. Min allra bästa vän finns inte längre.

Saknaden är enorm, det känns ännu värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är som att en del av mitt hjärta fattas, den delen som alltid har tillhört Ninjo. Tomheten gör att jag får svårt att andas och jag har en stor klump i halsen.


Åren med Ninjo var de bästa åren i mitt liv, jag är så tacksam att jag fick träffa honom och vara med honom i ca 4 år. Han blev 13 år och hade ett bra liv, var mycket älskad och värdefull. Den mest speciella hunden jag har träffat i hela mitt liv. Den finaste och trognaste vännen jag någonsin har haft.
Den varelse som jag älskade mer än allting annat tillsammans.



Vila i frid älskling, jag tänker på dig varje minut.



Någon dag ska jag göra ett jättelångt inlägg om Ninjo, så håll utkik om ni vill läsa det.
Ni som har träffat honom får jättegärna kommentera, jag vet att jag nästan skulle bli lycklig då.



Nu ska jag skriva dikter och försöka tänka på alla fina stunder som jag fick med Ninjo, ha det så bra allihopa.









Du kommer alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta. Tack för allt du gett mig, all kärlek och alla vackra stunder. Minnena betyder allt för mig och kommer att följa med mig vart jag än går. ♥

Hej! Idag är en sådan dag då inte ens jag vill gå ut (annars så älskar jag att vara ute mer än att vara inne), för att vädret här är faktiskt lite smått hemskt.
Det är inte särskilt kallt, men det är mer än blåsigt. Alltså, verkligen storm. I morse/förmiddags så var det endast blåst, men nu har det blivit mycket värrre och börjat att snöa.
Så kortfattat, det är snöstorm här idag. ;)

Jag vaknade halv 6 imorse när pappa gick upp som vanligt. Men den här gången somnade jag inte ens om, jag åt frukost och gjorde mig iordning sen kröp jag, fullt påklädd, ner under täcket igen och stannade där flera timmar. För jag frös, jag har frusit hela dagen och fryser fortfarande. Typiskt mig, om jag väl börjat frysa så fryser jag hela dagen i sträck. 
Så jag tänker gå utanför dörren så lite som det bara är möjligt idag.

Imorgon åker jag hem om inte snöstormen blir värre. Jag vet inte ens vad jag ska hoppas på.

I alla fall har jag märkt ett starkt tecken på att jag längtar hem och saknar alla där så mycket som jag gör. Nämligen att jag har börjat att tänka jättemycket varje dag igen. Fundera på allt och inget, ställa massa frågor till mig själv, gömma mina känslor. Tur att jag har min lilla bok där jag skriver dikter, för i den skriver jag alla möjliga konstiga, galna, fina saker som dyker upp i mitt huvud, och att skriva ner allt det hjälper och glädjer mig. 

 
Jag hoppas att ni har en bra dag, och inget stormväder hos er :)
Kramar Sanna <3