yorkielover

I skolan är jag extremt blyg, vågar bara prata med mina kompisar som jag umgås med.
Pratar helst inte alls på lektionerna, om jag är tvungen så pratar jag väldigt tyst, hörs oftast inte alls.
Det är egentligen bara på håltimmarna som jag pratar, för om vi ska ha samarbete och diskutera någonting så vågar jag inte säga någonting, även om jag är med nån av kompisarna, jag vet faktiskt inte varför.
Så i skolan är jag riktigt tyst och orolig.

Men när jag kommer hem så händer någonting som jag inte kan förklara, jag blir som motsatsen av den personen jag är i skolan, pratar jättemycket, som om jag tar igen allting jag inte säger i skolan.

När jag är med mina närmaste vänner så vågar jag mycket mer, men jag kan vara väldigt blyg för dom också, väldigt ofta vill jag säga saker utan att våga göra det så då är jag bara tyst i stället vilket verkligen inte är bättre.
Jag vill verkligen våga, vill inte att någon ska tycka att jag är dryg eller något ifall jag inte pratar med dom, för det är verkligen inte meningen, om jag vågade så tror jag att jag skulle prata väldigt mycket för tro mig, jag är en nyfiken person som egentligen har väldigt mycket att säga.

Dom personerna i världen som jag vågar prata mest med är Towe och Lova, jag vet faktiskt inte varför, men jag är så avslappnad när jag är med dom, och dom lyssnar alltid så bra utan att ställa massa frågor så då vågar jag prata hur mycket som helst, och om vad som helst. det är skönt.

Om man vill lära känna mig så får man ta första steget liksom, alltså jag menar att jag är inte den som säger första och sista ordet, men om man börjar prata med mig och typ ställer frågor så kan man nog få mig mer social.
Ute i skogen, på promenad med Ninjo så blir jag så lugn, då vågar jag. Om vi träffar andra hundägare så vågar jag prata med dom, för vi har ju samma intresse och då blir jag väldigt nyfiken.
När det är typ släktfester så är jag både blyg och jätte social samtidigt, jag pratar tyst och så, men jag pratar ganska mycket med dom flesta.

Förra året tog jag sakta men säkert ännu några steg framåt, det går mer och mer framåt nu, jag vågar ju i alla fall redovisa inför klassen, det gjorde jag inte förut. Det är något som jag faktiskt är ganska stolt över.

Jag vet inte säkert, men jag tror att det är ganska svårt att bli vän med mig, det är inte det att jag inte litar på folk, för det gör jag verkligen. Men nej, jag vet inte, kan ju inte läsa tankar, det känns lite som om jag tror att andra har en helt annan bild av mig än dom egentligen har.
Det kan jag ju inte veta, jag kan bara gissa, men inte veta säkert.
Men det är snällt av dom jag känner att dom gillar mig som jag är, alla sidorna av mig. Jag har sagt det många gånger förut men det är verkligen sant, jag är evigt tacksam för det. ♥


Mitt skolkort förresten. <3