yorkielover

Heej! Idag vaknade jag halv 9! Sent, men det beror nog på att jag somnade vid 1!;)
Vädret är tråkigt och fult, jag längar inte ut, vill helst bara sitta inne och mysa.
Men jag ska träffa Melanie snart så det får vänta.
Men vi får kanske kul, vad vi nu hittar på.

Nu till någonting annat, nu ska jag berätta om när jag började skolan, hur rädd jag var då, och vilken vändpunkt det blev när jag träffade vännerna så kom att förändra hela mitt liv.

Jag har inte så mycket att säga om mina år innan jag första klass.
När jag var några år så flyttade jag och mamma till kopparberg.
Pappa bodde kvar i hällefors, min födelsestad.
Han hämtade mig varannan helg för att jag skulle få umgås med honom.
Jag minns hur mycket jag älskade det, att få träffa honom varannan helg, jag längtade så mycket efter varje gång och jag stod alltid ute och väntade när han kom med sin bil.
Ja det var verkligen jättebra, jag hade så roligt där med honom, vi var mycket i skogen, naturälskare som vi båda är och det älskade jag.
Och vi var hos min farbror och hans hästar, jag var verkligen galen i hästar när jag var liten, det kan man inte tro nu, men hästar var bland det bästa jag visste!

Sen när jag var 6 år så flyttade vi hit och dit och överallt, i kopparberg flyttade vi ca 5 gånger!
och vi flyttade runt överallt, tex i Örebro, vi bodde hos min moster och hennes katt Hobbe ett tag, och jag fick gå på 6års där, mitt andra 6års alltså.
Sen flyttade vi till Eskilstuna, vi flyttade flera gånger då med, och jag gick på mitt 3:e och sista 6års.

När jag sen skulle börja skolan så hade vi äntligen hittat en plats att flytta till där vi skulle komma att bo flera år.
Visserligen var det som att bo i ett fängelse, med järnstängsel, kod och en dötråkig gård.
Men då träffade jag min första vän i Eskilstuna, Qui.
Vi bodde precis bredvid varandra och lekte varje dag, sprang över till varandra, var ute på gården och så.
Det var verkligen jätteroligt, hon var min bästa vän då.

Så skulle jag börja skolan som sagt, livrädd och tyst som en mus steg jag in i skolans värld.
På lektionerna var jag knäpptyst, minst lika blyg som nu.
Men på rasterna var det ännu värre.

Jag visste att dom var jättesnälla, dom 3 tjejerna som pratade med mig och ville vara med mig.
Men jag gick omkring helt för mig själv, som sagt jätterädd, jag litade inte på någon människa då.
Jag märkte att dom tyckte att jag var väldigt konstig och ovanlig, det förstår jag definitivt att dom gjorde.
Men konstigt nog så verkade dom tycka om mig ändå, dom ville verkligen vara med mig så till slut började jag lita på dom och var med dom hela dagarna i skolan.

Dom 3 tjejerna var vändpunkten i mitt liv och dom var det bästa jag hade. (och har)
Deras namn är Rebecca Norrman, Lova Jansson och Towe Lundh och dom har stannat kvar som mina trogna vänner varje år, och jag vet att dom aldrig kommer lämna mig.
Det var så skönt att ha dom, för dom struntade liksom i att jag var väldigt annorlunda och tyst och betedde mig som om jag hade en hemlighet (vilket jag ju också hade) Dom var mina skyddsänglar som alltid stod vid min sida och frivilligt umgicks med mig hela tiden.
Det är jag evigt tacksam att dom gjorde för jag vet inte hur jag hade varit utan dom.
antagligen en rädd tjej som gick för sig själv och aldrig litade på någon.

Några år senare så berättade jag äntligen min hemlighet för dom.
Reaktionen hos dom var precis som jag väntat mig, dom blev livrädda.
Men dom blev också från och med då mycket mer förstående, förstod äntligen varför jag betett mig som jag gjorde och började axeptera mig som den jag var ännu mer, så jag behövde inte låtsas vara någon jag inte var.
Dom lärde känna mig mer och mer, och snart så kände dom mig rakt igenom.
Vi blev otroligt tajta, höll ihop hela tiden och lämnade aldrig varandra.

och så har det fortsatt, vi har hålligt ihop, alltid stöttat varandra i allt och blivit bättre och bättre vänner.
Dom har varit mina bästa vänner alla år, och är det fortfarande.
Dom är världens mest underbara människor på alla sätt, dom betyder mer än allt för mig och jag kommer alltid att älska dom, obeskrivligt mycket!
Dom är finast, gulligast, roligast och främst, de mest pålitliga vänner man kan ha, att just jag fick just dom var ett mirakel, ett helt fantastiskt mirakel!!
Ja, det var lite om mina änglar, jag skulle egentligen kunna skriva 10 inlägg om dom, men det här var litegrann;)
Dom är universums underbaraste människor iallafall! <3<3



Det finns inga bättre än ni!:D


Bild från en av alla oförglömliga dagar tillsammans med dig!:D
Älsklingen min!


Jag har tyvärr ingen bild på dig och mig, så det får bli en söt bild från
mälarvik:D Men jag har oförglömliga minnen med dig med, det kan
jag lova! gullungen, Min Totto!


Och du sötaste snäckan, dig har jag också massa minnen med, men
det måste bli fler, eller hur?:)


ÄLSKAR ER!!!! ♥♥♥♥♥♥♥