yorkielover

Hej! Jag ska bara skriva lite grann, varken orkar eller hinner blogga mer idag.


Men, en sak har jag upptäckt sedan jag skrev senast. Och det är att livet kan vara fantastiskt även utan Ninjo.

Jag och Jippie fann varandra på riktigt idag, vi umgicks i 3 timmar och nu är vi bra vänner.

Min klass är så bäst att jag inte kan beskriva det, jag ser fram emot och längtar efter varje skoldag, jag saknar kompisarna så fort jag lämnat skolan, jag har roligt hela skoldagarna tack vare alla underbara människor.

Jag har haft två riktiga toppendagar i rad.

Glädjen som jag förut kände varje dag börjar långsamt krypa tillbaka, och sprida sig i hela mitt hjärta.

Trots att allt känts hopplöst och hela mitt liv bara känts färglöst och plågsamt de senaste 2/3 veckorna, så känner jag att jag kommer klara det här. Jag kommer att bli mitt naturligt lyckliga jag en dag.

Jag börjar att bli extremt positiv, började idag.

Jag börjar bli mer öppen och pratlad. (när jag vågar det vill säga)

Jag tänker på Ninjo flera gånger om dagen, men mina tårar börjar ta slut.

Jag ler nästan hela tiden. Jag kan inte låta bli och jag tänker "varför skulle jag inte kunna vara lycklig utan Ninjo?"

Saknaden efter min stora kärlek är fortfarande så stark att jag knappt uthärdar den, och tomheten är ett stort hål i mitt hjärta, men min stora sorg är för stor för mig. Jag kan inte sörja så starkt och mycket. Inte längre.

Jippie och mina älskade vänner täcker hålet i mitt hjärta, krymper det, får det nästan att försvinna ibland.

Att vara så glad som jag är känns både väldigt fel och väldigt rätt på en gång.

Utan Ninjo är jag halv. Men mitt halva liv är ett väldigt bra liv. ♥

Hej vännerna mina, jag hoppas att allt är bra med er!
Min helg var jättebra, jag tycker t.o.m att den var lagom lång, tiden rusade inte riktigt iväg likadant som vanligt.
Så jag fick gjort både allt jag ville och allt jag behövde, känns bra.

Igår så var jag hos katterna, min söta kompis Marina började där igår och jag är väldigt glad att ha fått sällskap där. (om man räknar bort katterna som är fantastiskt sällskap såklart!)
Först så gjorde vi de vanliga arbetsuppgifterna, det gick lika bra som vanligt.
Sedan gick vi ner till de fullkomligt bedårande små kattungarna, och där satt vi och gosade och lekte med dem till och från under dagen. Min absoluta favorit heter Bukowski, hon är så fin och mysig att hela mitt inre värms upp av kärlek när hon ligger och sover i mitt knä.

Ett tag innan vi slutade för dagen så fick jag bevittna ett riktigt kattslagsmål. Det var läskigt, jag öppnade Tobbes bur för att ta ut hans skålar, då smet han ut och så kommer Chabo farande och de där två ryker på varandra på en gång. De skrek så hemskt högt och stora pälstussar for åt alla håll. Jag stod som paralyserad tills en i personalen (som hade hört skriken borta i andra änden av huset) kom och la en filt över den ena katten och bar in den i buren.
Usch, det var otäckt att se det där, jag var så rädd att de skadat varandra allvarligt. Men det var ingen fara, en av dem hade "bara" blivit biten i örat av den andra.
Tänk att katter kan vara så aggressiva...


Annars så fungerar ingenting i mitt liv som jag vill, jag klarar inte någonting. Det värsta med det är att jag ungefär slutat bry mig om hur det går för mig. Ingenting spelar lika stor roll längre. Jag är så ofokuserad på allt, jag glömmer göra mina skolarbeten, jag förstår aldrig någonting, är bara ständigt förvirrad. Jag glömmer bort allt och alla, stänger ute allt och glider in i min egna värld även när det finns andra runtomkring. Jag är ännu mer nervös nu än förut, ännu mer i desperat behov av sällskap. Ännu mer konstig. Försöker vara extra snäll och vänlig och möjligtvis lyckas jag, men jag kan inte ens visa mina känslor. Jag vet inte ens vad jag borde känna.
Jag vet verkligen inte vad i hela världen jag ska göra.

Ninjo, inget fungerar utan dig! Vad ska jag göra? Hur ska jag klara mig? Du var mitt liv, utan dig känner jag mig inte levande. Jag saknar dig varje dag, tänker på dig varje timme, älskar dig varje minut. Alltid. Jag glömmer dig aldrig, du finns i mina tankar, min själ och mitt hjärta.
Din blick i min förändrade allt, nu är allt förändrat igen. Ingenting har blivit som innan jag träffade dig, allt har förändrats. Allting förutom min kärlek till dig, kärleken försvinner aldrig.
Fyra år med dig. Fyra år fyllda med kärlek, glädje, hopp, frihet. Fyra år som bara försvann.
Fyra år, de finaste minnena, de vackraste stunderna. Fyra år med dig, min speciellt speciella vän. ♥

Ha en fortsatt trevlig helg! ♥

Tycker ni att hon är söt? :) Själv är jag redan (jag har bara träffat henne 2 gånger) väldigt förtjust i skönheten!

Hej, jag hoppas att ni mår bra!
Fråga inte mig hur jag mår är ni snälla, för ärligt talat så vet jag inte det den senaste tiden, och även de gånger då jag vet det skulle jag inte kunna ljuga för er. Ibland är jag hur glad som helst och sekunden efter helt förkrossad, verkligen så ledsen att jag inte kan andas. Ibland båda på samma gång. Jag förstår mig inte på mig själv längre, jag tror att jag har förlorat mig själv lite för nu har jag om igen blivit riktigt osäker och nu vågar jag höras och synas ännu mindre än förut. Hela mitt liv har blivit en stor djungel av förvirring och jag verkar aldrig hitta ut...

Jag har på sistone inte velat uppdatera om mitt liv, för det skulle vara dödstråkigt och helt deprimerande för er att få veta hur svårt livet blev när jag fick veta att min stora kärlek är borta. Inläggen skulle bara ha varit fulla av sorg, plus att jag börjat tycka att jag är extremt egoistisk. Men jag tror att man är det om man går igenom en stor sorg. Man är ju ensam med sina känslor, och då är det väldigt lätt att börja tycka synd om sig själv och sluta bry sig om allt runtomkring. Det är iallafall vad jag gjorde första veckan. Jag ville bara bort från allt och alla och isolerade mig totalt från omvärlden, stängde ute hela livet och levde med min personliga smärta i största hemlighet.
Det var alltså efter att den enorma chocken lagt sig, vilket tog några dagar.

Någon dag så ska jag berätta om den jobbiga första veckan och även göra stort inlägg om älsklingen, någon dag när jag kan tänka på Ninjo utan att få ont i hjärtat.


Men idag kände jag att jag måste skriva massor, för jag tror att den här dagen är en liten, liten vändpunkt.
Skoldagen var som vanligt, kul med kompisarna men annars så känner jag inte samma starka glädje att gå till skolan på morgnarna längre, just för att jag vet att jag längre inte har möjligheten att gå till Ninjo efteråt. Det är så jobbigt. Men jag klarar mig tack vare mina älskade vänner, jag är helt okej. Men det är faktiskt okej att inte vara okej.

Hur som helst, vändpunktens anledningen är en hund. Ancis nya hund. En fantastiskt vacker hund.
Anci kom hem med den idag, när jag kom dit så hade vovven bara varit i sitt nya hem i en kvart.
Hunden är en Papillon-tjej som är 5 år, väldigt lekfull och har det gulligaste namnet jag någonsin hört. Hon heter nämligen Jippie! Tänk er vad roligt när man är ute och ropar på henne "Jippie, ja kom då jippie! Haha!

Hela dagen idag har jag i stort sett bara kunnat tänka på en sak. Att jag skulle hem till Anci och att inte Ninjo längre fanns där. Jag var så nervös och så sorgsen, hela tiden innan jag kom dit.
Men samtidigt förväntansfull och glad. (ja, som ni märker så har jag inte kontroll över mina egna känslor)

När jag ringde på dörren så kändes det så konstigt, så fel att ingen skällde. Inget glatt hundskall längre.
Och sen när Anci öppnade dörren så kom ingen hund fram med glittrande ögon och viftande svans. Det kändes också konstigt och fel.
Men, så fort jag fick syn på Jippie så försvann alla andra tankar, jag kunde inte se någonting annat än henne!
Kärlek vid första ögonkastet säger jag bara. Hon är så otroligt söt! Hon är vit med svarta och bruna fläckar, har silkeslen och jättemjuk päls, och självklart de klassiska "fjärils-öronen" som jag älskar så himla mycket.
Jag gosade med henne lite, hon gosar på samma sätt som Ninjo, till min förvåning och glädje.
Sen tog vi fram en tennisboll och kastade iväg, hon sprang och hämtade den, superduktig som hon är.
Så där höll vi på länge, vi kastade, hon hämtade, vi kastade, hon hämtade.
Jag gick också ut med henne en snabbis, det gick inte särskilt bra. Vi har inte den där magiska kontakten som jag och Ninjo hade.


Men jag älskar Jippie redan. Det här är början på något nytt, varken bättre eller sämre, bara en helt ny början och det känns bra. ♥

En mening ur en av mina absoluta favoritlåtar, Fix You. Den har jag lyssnat mycket på sedan förra veckan, den är så vacker på alla sätt. ♥

Jag vet att jag inte bloggar särskilt ofta, och jag ska vara fullkomligt ärlig nu.
Ibland så gråter jag nästan hela dagen (förutom i skolan) och ibland är jag jätteglad nästan hela dagen.
Jag mår alltså ibland mycket bättre och mycket sämre, det går väldigt upp och ner.
Men jag mår hur som helst inte tillräckligt bra för att blogga så ofta som förut.
Jag behöver tid.

Jag visste inte att jag kunde gråta så mycket som jag har gjort, jag brukade alltid gömma mina känslor förut, även för mig själv. Men det känns faktiskt ganska skönt att gråta. Jag gråter över förlorad kärlek.

Mina vänner i skolan får mig varje dag att må bättre, helt omedvetet. För de vet inte ens om att jag är ledsen, det vet ingenting om mina känslor för Ninjo och jag vill inte berätta för dem. Jag älskar dem, de är mina solstrålar.


Ifall ni någon gång mist den ni älskat mer än själva livet, så vet ni hur jag känner mig.

Hej vänner, jag hoppas att ni mår bra.
Själv är jag glad idag, jätteglad till och med. Jag har inte varit så här glad sen i onsdags.
Imorse så var jag inte alls glad och jag hade inte lust att gå upp ur sängen överhuvudtaget.
Inte förrän jag fick se mina underbara klasskompisar och märkte hur glad jag blev av att se dem, så insåg jag hur mycket jag saknat dem och jag tänkte "det här kommer bli en bra dag trots allt" Och så blev det så, en riktig toppendag.
Jag trodde innan att jag skulle behöva låtsas vara glad, men jag VAR glad, på riktigt äkta glad :)

Igår var jag också jätteglad hela dagen, då var jag hos katterna för första gången på några veckor.
Där hade några flyttat och några nya kommit in, så det var kul.
Men allra största delen av dagen satt jag nere i Lillstugan, hos de 5 kattungarna. De är nu 9 veckor och har blivit så stora och fina att jag blev helt varm inuti. Och varm hade jag inte varit sen jag senast träffade Ninjo.
Det var fantastiskt att ha någonting levande i famnen igen, jag hade saknat det så mycket att saknaden nästan var outhärdlig.
I 2 timmar på eftermiddagen satt jag med 4 av 5 kattungar i knät, vi sov allihopa en stund. Helt underbart kändes det!



Det är inte så att jag saknar Ninjo mindre, nej sanningen är att jag saknar honom så mycket att det gör ont i hjärtat och ibland kan jag knappt andas. Plus att jag gråtit väldigt mycket de senaste 4 dagarna, tex så gråter jag mig till sömns. Jag har aldrig i mitt liv gråtit så mycket som i lördags, jag skrämde verkligen mig själv...


Så som sagt, det är inte för att jag saknar älsklingen mindre som jag kan vara glad. Nej det är endast för att jag är en sådan som verkligen njuter av livet och gläds åt både större och mindre saker. Det är en av alla tusen saker som fina Ninjo lärt mig.
Det allra finaste han har lärt mig är vad kärlek är, och hur äkta glädje känns.
En sak som jag lärt mig själv nu eftersom jag får uppleva det, är hur det känns att förlora någon som man älskar mer än man älskar själva livet.

Min kärlek till Ninjo var större än själva livet, och starkare än allt.
Jag tänker på honom hela tiden, ofta ser jag honom framför mig, känner honom i min famn.
Och det lovar jag er, det är det mest smärtsamma jag någonsin varit med om.
Tomheten är som ett stort hål i hjärtat, men då och då täpps hålet igen, tack vare andra som jag älskar på andra sätt.  Just nu är jag nästan hel, men det är som i den där sången "det blir alltid värre framåt natten".



Jag älskar dig Ninjo, jag har älskat dig sedan första gången jag såg dig och jag kommer fortsätta att älska dig resten av mitt liv. En del av mitt hjärta har alltid tillhört dig och den delen kommer alltid vara din.
Du var den sista pusselbiten, utan dig är inte pusslet komplett.
Våra minnen tillsammans är som en saga, utspelad i paradiset. Som en dröm. Du kändes alltid som en dröm för mig, för underbar för att vara sann.
Att se på dig var det bästa jag visste, du var så vacker, jag ville aldrig sluta se på dig.
Nu när du är borta så ser jag dig fortfarande, så klart och tydligt att det är smärtsamt.
Det är inte möjligt att kärleken är blind, för då skulle jag aldrig kunna sett dig. Då skulle jag bara ha sett allt som jag inte såg när jag såg på dig.
När jag hade dig in min famn så ville jag stoppa tiden. Tiden rann iväg för oss. Ingen tid med dig skulle ha varit tillräcklig.
Ingen annan kunde få mig att känna så som du fick mig att känna, inte likadant, inte lika starkt.
Du fanns alltid, när ingen annan fanns så hade jag alltid dig. Du lämnade mig aldrig så länge du levde, du följde mig troget varje steg jag tog.
Allt som jag gjorde och sa till dig var för att jag älskade dig. Jag älskade dig alltid lika mycket.
Du gjorde mitt liv perfekt, genom att tassa in i det och lämna tassavtryck som aldrig kommer blekna.
Allting förändrades när jag träffad dig, jag förändrades och hela mitt liv likaså. Allt blev fantastiskt.
Åren med dig var de fyra bästa år i mitt liv.

Kortfattat: Min kärlek till dig är större och starkare än allt. Tack för alla fina stunder och för kärleken som vi delade. Du kommer alltid vara min bästa. ♥

Nyss gjorde jag det allra mest känslomässigt jobbiga jag har gjort i hela mitt liv. Jag gick nämligen till skogen och till mitt och Ninjos eget ställe, för första gången utan Ninjo.
Hela jag darrade när jag kom dit, och det var inte på grund av kylan.
Det var för att minnena från alla gånger när jag och Ninjo varit där var så otroligt starka.

När jag slöt ögonen så kunde jag känna honom i min famn, och när jag öppade dem igen och han inte fanns där och jag insåg att han aldrig kommer att göra det igen, så bröt jag ihop totalt.

Saknaden är psykisk tortyr, likaså alla fina minnen.
Allt är slut, jag har ingenting, jag är ingenting.

Det är bara tredje dagen ännu, än vet jag inte hur jag ska kunna klara mig utan min älskade vän och allting känns hopplöst. Men jag vet att jag kommer att bli lycklig någon gång igen, jag behöver bara tid att acceptera att jag måste leva ett liv utan den jag älskar mest. Fast tid betyder ingenting utan Ninjo.




Så länge jag är sysselsatt med saker så kan jag vara glad, men så fort jag blir ensam och inte har något att göra så ställer jag mig och tittar länge på min tavla av Ninjo, och så börjar jag gråta.



Jag vill inte prata med någon, inte överhuvudtaget. Kanske om några dagar eller så. Men jag vill inte vara ensam, jag vill ha någon hos mig.



Det är alltså stenen på bilden som jag var vid idag, mitt och Ninjos ställe.
Bilden är från en av mina absoluta favoritstunder med Ninjo.
Ni kanske förstår varför jag tyckte att det var så smärtsamt att vara där utan honom.



Ta hand om er ♥

Det som jag fruktat en lång tid har nu hänt. Idag fick jag det jobbigaste och värsta besked jag någonsin har fått.
Ninjo är död. Min allra bästa vän finns inte längre.

Saknaden är enorm, det känns ännu värre än vad jag kunnat föreställa mig. Det är som att en del av mitt hjärta fattas, den delen som alltid har tillhört Ninjo. Tomheten gör att jag får svårt att andas och jag har en stor klump i halsen.


Åren med Ninjo var de bästa åren i mitt liv, jag är så tacksam att jag fick träffa honom och vara med honom i ca 4 år. Han blev 13 år och hade ett bra liv, var mycket älskad och värdefull. Den mest speciella hunden jag har träffat i hela mitt liv. Den finaste och trognaste vännen jag någonsin har haft.
Den varelse som jag älskade mer än allting annat tillsammans.



Vila i frid älskling, jag tänker på dig varje minut.



Någon dag ska jag göra ett jättelångt inlägg om Ninjo, så håll utkik om ni vill läsa det.
Ni som har träffat honom får jättegärna kommentera, jag vet att jag nästan skulle bli lycklig då.



Nu ska jag skriva dikter och försöka tänka på alla fina stunder som jag fick med Ninjo, ha det så bra allihopa.









Du kommer alltid att finnas i mina tankar och i mitt hjärta. Tack för allt du gett mig, all kärlek och alla vackra stunder. Minnena betyder allt för mig och kommer att följa med mig vart jag än går. ♥

Hej! Idag är en sådan dag då inte ens jag vill gå ut (annars så älskar jag att vara ute mer än att vara inne), för att vädret här är faktiskt lite smått hemskt.
Det är inte särskilt kallt, men det är mer än blåsigt. Alltså, verkligen storm. I morse/förmiddags så var det endast blåst, men nu har det blivit mycket värrre och börjat att snöa.
Så kortfattat, det är snöstorm här idag. ;)

Jag vaknade halv 6 imorse när pappa gick upp som vanligt. Men den här gången somnade jag inte ens om, jag åt frukost och gjorde mig iordning sen kröp jag, fullt påklädd, ner under täcket igen och stannade där flera timmar. För jag frös, jag har frusit hela dagen och fryser fortfarande. Typiskt mig, om jag väl börjat frysa så fryser jag hela dagen i sträck. 
Så jag tänker gå utanför dörren så lite som det bara är möjligt idag.

Imorgon åker jag hem om inte snöstormen blir värre. Jag vet inte ens vad jag ska hoppas på.

I alla fall har jag märkt ett starkt tecken på att jag längtar hem och saknar alla där så mycket som jag gör. Nämligen att jag har börjat att tänka jättemycket varje dag igen. Fundera på allt och inget, ställa massa frågor till mig själv, gömma mina känslor. Tur att jag har min lilla bok där jag skriver dikter, för i den skriver jag alla möjliga konstiga, galna, fina saker som dyker upp i mitt huvud, och att skriva ner allt det hjälper och glädjer mig. 

 
Jag hoppas att ni har en bra dag, och inget stormväder hos er :)
Kramar Sanna <3