yorkielover

Nyss gjorde jag det allra mest känslomässigt jobbiga jag har gjort i hela mitt liv. Jag gick nämligen till skogen och till mitt och Ninjos eget ställe, för första gången utan Ninjo.
Hela jag darrade när jag kom dit, och det var inte på grund av kylan.
Det var för att minnena från alla gånger när jag och Ninjo varit där var så otroligt starka.

När jag slöt ögonen så kunde jag känna honom i min famn, och när jag öppade dem igen och han inte fanns där och jag insåg att han aldrig kommer att göra det igen, så bröt jag ihop totalt.

Saknaden är psykisk tortyr, likaså alla fina minnen.
Allt är slut, jag har ingenting, jag är ingenting.

Det är bara tredje dagen ännu, än vet jag inte hur jag ska kunna klara mig utan min älskade vän och allting känns hopplöst. Men jag vet att jag kommer att bli lycklig någon gång igen, jag behöver bara tid att acceptera att jag måste leva ett liv utan den jag älskar mest. Fast tid betyder ingenting utan Ninjo.




Så länge jag är sysselsatt med saker så kan jag vara glad, men så fort jag blir ensam och inte har något att göra så ställer jag mig och tittar länge på min tavla av Ninjo, och så börjar jag gråta.



Jag vill inte prata med någon, inte överhuvudtaget. Kanske om några dagar eller så. Men jag vill inte vara ensam, jag vill ha någon hos mig.



Det är alltså stenen på bilden som jag var vid idag, mitt och Ninjos ställe.
Bilden är från en av mina absoluta favoritstunder med Ninjo.
Ni kanske förstår varför jag tyckte att det var så smärtsamt att vara där utan honom.



Ta hand om er ♥