yorkielover

Hej! Jag ska bara skriva lite grann, varken orkar eller hinner blogga mer idag.


Men, en sak har jag upptäckt sedan jag skrev senast. Och det är att livet kan vara fantastiskt även utan Ninjo.

Jag och Jippie fann varandra på riktigt idag, vi umgicks i 3 timmar och nu är vi bra vänner.

Min klass är så bäst att jag inte kan beskriva det, jag ser fram emot och längtar efter varje skoldag, jag saknar kompisarna så fort jag lämnat skolan, jag har roligt hela skoldagarna tack vare alla underbara människor.

Jag har haft två riktiga toppendagar i rad.

Glädjen som jag förut kände varje dag börjar långsamt krypa tillbaka, och sprida sig i hela mitt hjärta.

Trots att allt känts hopplöst och hela mitt liv bara känts färglöst och plågsamt de senaste 2/3 veckorna, så känner jag att jag kommer klara det här. Jag kommer att bli mitt naturligt lyckliga jag en dag.

Jag börjar att bli extremt positiv, började idag.

Jag börjar bli mer öppen och pratlad. (när jag vågar det vill säga)

Jag tänker på Ninjo flera gånger om dagen, men mina tårar börjar ta slut.

Jag ler nästan hela tiden. Jag kan inte låta bli och jag tänker "varför skulle jag inte kunna vara lycklig utan Ninjo?"

Saknaden efter min stora kärlek är fortfarande så stark att jag knappt uthärdar den, och tomheten är ett stort hål i mitt hjärta, men min stora sorg är för stor för mig. Jag kan inte sörja så starkt och mycket. Inte längre.

Jippie och mina älskade vänner täcker hålet i mitt hjärta, krymper det, får det nästan att försvinna ibland.

Att vara så glad som jag är känns både väldigt fel och väldigt rätt på en gång.

Utan Ninjo är jag halv. Men mitt halva liv är ett väldigt bra liv. ♥