yorkielover

Hej, jag hoppas att ni mår bra!
Fråga inte mig hur jag mår är ni snälla, för ärligt talat så vet jag inte det den senaste tiden, och även de gånger då jag vet det skulle jag inte kunna ljuga för er. Ibland är jag hur glad som helst och sekunden efter helt förkrossad, verkligen så ledsen att jag inte kan andas. Ibland båda på samma gång. Jag förstår mig inte på mig själv längre, jag tror att jag har förlorat mig själv lite för nu har jag om igen blivit riktigt osäker och nu vågar jag höras och synas ännu mindre än förut. Hela mitt liv har blivit en stor djungel av förvirring och jag verkar aldrig hitta ut...

Jag har på sistone inte velat uppdatera om mitt liv, för det skulle vara dödstråkigt och helt deprimerande för er att få veta hur svårt livet blev när jag fick veta att min stora kärlek är borta. Inläggen skulle bara ha varit fulla av sorg, plus att jag börjat tycka att jag är extremt egoistisk. Men jag tror att man är det om man går igenom en stor sorg. Man är ju ensam med sina känslor, och då är det väldigt lätt att börja tycka synd om sig själv och sluta bry sig om allt runtomkring. Det är iallafall vad jag gjorde första veckan. Jag ville bara bort från allt och alla och isolerade mig totalt från omvärlden, stängde ute hela livet och levde med min personliga smärta i största hemlighet.
Det var alltså efter att den enorma chocken lagt sig, vilket tog några dagar.

Någon dag så ska jag berätta om den jobbiga första veckan och även göra stort inlägg om älsklingen, någon dag när jag kan tänka på Ninjo utan att få ont i hjärtat.


Men idag kände jag att jag måste skriva massor, för jag tror att den här dagen är en liten, liten vändpunkt.
Skoldagen var som vanligt, kul med kompisarna men annars så känner jag inte samma starka glädje att gå till skolan på morgnarna längre, just för att jag vet att jag längre inte har möjligheten att gå till Ninjo efteråt. Det är så jobbigt. Men jag klarar mig tack vare mina älskade vänner, jag är helt okej. Men det är faktiskt okej att inte vara okej.

Hur som helst, vändpunktens anledningen är en hund. Ancis nya hund. En fantastiskt vacker hund.
Anci kom hem med den idag, när jag kom dit så hade vovven bara varit i sitt nya hem i en kvart.
Hunden är en Papillon-tjej som är 5 år, väldigt lekfull och har det gulligaste namnet jag någonsin hört. Hon heter nämligen Jippie! Tänk er vad roligt när man är ute och ropar på henne "Jippie, ja kom då jippie! Haha!

Hela dagen idag har jag i stort sett bara kunnat tänka på en sak. Att jag skulle hem till Anci och att inte Ninjo längre fanns där. Jag var så nervös och så sorgsen, hela tiden innan jag kom dit.
Men samtidigt förväntansfull och glad. (ja, som ni märker så har jag inte kontroll över mina egna känslor)

När jag ringde på dörren så kändes det så konstigt, så fel att ingen skällde. Inget glatt hundskall längre.
Och sen när Anci öppnade dörren så kom ingen hund fram med glittrande ögon och viftande svans. Det kändes också konstigt och fel.
Men, så fort jag fick syn på Jippie så försvann alla andra tankar, jag kunde inte se någonting annat än henne!
Kärlek vid första ögonkastet säger jag bara. Hon är så otroligt söt! Hon är vit med svarta och bruna fläckar, har silkeslen och jättemjuk päls, och självklart de klassiska "fjärils-öronen" som jag älskar så himla mycket.
Jag gosade med henne lite, hon gosar på samma sätt som Ninjo, till min förvåning och glädje.
Sen tog vi fram en tennisboll och kastade iväg, hon sprang och hämtade den, superduktig som hon är.
Så där höll vi på länge, vi kastade, hon hämtade, vi kastade, hon hämtade.
Jag gick också ut med henne en snabbis, det gick inte särskilt bra. Vi har inte den där magiska kontakten som jag och Ninjo hade.


Men jag älskar Jippie redan. Det här är början på något nytt, varken bättre eller sämre, bara en helt ny början och det känns bra. ♥