yorkielover

Som jag skrev i förra inlägget så var jag med Ninjo igår, efter skolan. Jag hade inte träffat honom sedan i tisdags för att jag var hos katterna i onsdags, och för att det regnade i torsdags.
Vi blev så ojämförbart lyckliga när vi såg varandra, och båda fick fullt med energi när vi kom ut. Så vi bara sprang och sprang och hade det så roligt.

Det var väldigt mörkt, och jag är mer än väldigt mörkrädd. Men trots att Ninjo är så liten, och fysiskt svagare än jag (han är psykiskt mycket starkare) så kände jag mig trygg av hans blotta närvaro. Jag vet inte om han skulle kunna skydda mig ifall det behövdes, inte för att jag tvivlar på honom på något sätt, men han är så liten, och så sårbar...
Men det räcker för mig att vara medveten om att han finns där, när jag är rädd eller ledsen så kan jag alltid ta honom i min famn. Jag känner hans hjärta slå, jag känner värmen ifrån honom. Då vet jag att jag inte är ensam, och att jag är trygg. Och älskad.

Det enda Ninjo kan göra är att finnas, att alltid finnas när jag behöver honom. Att se mig i ögonen och skänka mig glädje, frihet, och främst, kärlek. Att krypa upp i min famn och trösta mig om jag är ledsen. Att med glittrande ögon glatt vifta på svansen varje gång han ser mig. Att börja skälla och springa till dörren så fort han hör att Anci pratar med mig i telefon. Att följa mig varje steg jag tar, trots att han har hela världen öppen framför sig.
Att finnas. Så länge han finns så är det det enda jag behöver.

Men min uppgift är att skydda min älskade hundvän, mot allt som kan tänkas skrämma honom och göra honom illa, fysiskt eller psykiskt. Skydda honom till hans hjärtas sista slag, och älska honom till mitt hjärtas sista slag.


Två bilder från igår:




GRÄNSLÖS KÄRLEK. ♥




Kommentera snälla, jag blir nervös annars.