yorkielover

Jag sitter här med blandade känslor just nu. Mest glädje om ni vill veta.


Jag ska nu försöka berätta om den speciella promenaden jag tog igår:

Jo det var så att jag bestämde mig för att ta en liten promenad. Ingen långpromenad utan endast gå runt i kvarteret.
Låt mig säga att det verkligen inte blev som jag hade väntat mig.

Jag gick förbi fängelset och kyrkogården (lika rädd varje gång) och fortsatte framåt på den gatan.
Längre fram på gatan så kan man svänga till vänster, eller gå rakt fram.
Jag brukar alltid ta vägen rakt fram, för den vägen vet jag vart den leder och var jag kommer fram nånstans.

Men den här gången fick jag lust att prova på nåt nytt, så jag svängde alltså till vänster.
När jag gått på den vägen ett tag så kom jag fram till en grusväg (redan då hade jag gått över 1 km) så jag fortsatte på den.
Denna fina lilla grusväg visade sig vara väldigt lång.
Pappa hade sagt till mig att så länge jag ser kyrkan så kommer jag hitta tillbaka.
Tja, jag kan ju säga att jag lämnat kyrkan bakom mig för många, många meter sedan.

Men jag fortsatte bara gå, jag hade ingen aning om vart jag var nånstans eller hur jag skulle komma tillbaka hem, men trots det så vände jag inte och gick tillbaka.
Nej, faktum är att jag gick ända tills stigen tog helt slut, och jag var mitt ute i ingenting.

Blev jag orolig då? Inte det minsta. Jag brydde mig inte alls om huruvida jag skulle hitta hem.
Nej, jag gick tillbaka på stigen en bit, fick syn på en annan helt okänd väg, och svängde in på den.
Vid det tillfället visste jag ännu mindre var nånstans jag var, eftersom jag hade lämnat trygga lilla grusvägen.

Men jag fortsatte min promenad på den nya vägen, helt bekymmerslös och ansvarslös. Utan att oroa mig för att jag möjligtvis gått vilse, tvärtom var jag väldigt nyfiken på var jag till slut skulle hamna.

Jag bara gick och gick. Först gick jag ganska långsamt och tittade på allt fint runt omkring mig.
Efter ett tag började jag gå snabbare. Vägen jag gick på nu var förresten en motorväg, det var det jag menade med ansvarslös.
Den här vägen var mycket längre en grusvägen, den verkade aldrig ta slut.
Men jag vände inte och gick tillbaka då heller, vid det laget hade jag kommit så långt bort från grusvägen att jag inte såg den bakom mig längre.

Jag kände mig bara så himla fri, jag har aldrig förut haft en sån stark känsla av frihet.
Jag kände mig mer som mig själv än jag någonsin gjort.

Annars brukar jag inte känna mig särskilt fri, snarare som en fånge.
Men då kände jag mig helt befriad från allt som finns.

Min nyfunna frihet gav mig känslan av att jag kan klara vad jag vill, om det hade funnits en hög klippa vid vattnet så hade jag helt utan rädsla hoppat från den.

Efter att väldigt länge bara gått, så behövde jag få utlopp för min energi.
Så jag började springa, fortare än jag nånsin sprungit. Jag tappade skorna, så tog av mig dom och rusade barfota på en motorväg. Jag struntade totalt i att alla stirrade på mig, jag bara sprang och sprang, tills jag slutligen kom fram till målet jag inte visste om att jag hade. Jag hade nämligen på nåt otroligt sätt kommit fram till älven!
Där satte jag mig på en sten som vanligt och doppade fötterna i vattnet en lång stund.

Sen, när jag var på väg hemåt så såg jag en man som såg ganska sorgsen ut. Så jag ropade "Hej!" och vinkade glatt. Han sken genast upp. Dagens goda gärning tänkte jag.

Efter det kunde jag verkligen inte sluta le, jag log oavbrutet i en halvtimme.
Aldrig har jag varit så lycklig, äntligen har jag funnit nyckeln till frihet. ♥