Varför jag är rädd för att prata med folk
Den egentliga orsaken till att jag inte vågar prata med folk (och det gäller även mina närmaste vänner ibland)
är att jag är riktigt livrädd för att säga fel saker vid fel tillfälle, och på så sätt såra personen.
Att göra någon människa ledsen är bland det värsta jag kan tänka mig, och jag kan varken förlåta mig själv eller glömma, de gånger jag varit otrevlig mot någon.
Jag vet inte om jag riktigt har sårat någon nån gång. Men det hoppas jag för allt i världen att jag inte har, i så fall skulle jag få bekräftat för mig själv att jag verkligen är den hemska människa jag ibland tycker att jag är.
Jag skulle aldrig kunna sluta säga förlåt, så är jag jämt, om jag märker att jag varit mindre trevlig mot personen än den förtjänar, så blir jag jättearg och ledsen på mig själv, och säger förlåt gång på gång.
Det spelar ingen roll om personen säger att det inte gör något, mina skuldkänslor försvinner inte, och efter det är jag länge rädd för att prata med den personen igen.
Därför är jag alltid väldigt rädd för att prata med personer som jag aldrig eller sällan pratat med förut, (tex i skolan) rädd att jag ska verka otrevlig bara för att jag är så nervös, rädd för att råka säga helt fel saker.
Rädd för att folk ska få en helt annan bild av mig, att dom ska se mig som den jag inte vill vara, istället för den jag är.
Många (kanske nästan alla) har nog märkt att jag ofta är helt tyst och inte säger ett ord, jag svarar inte ens alltid när nån frågar någonting. Inom mig så har jag alltid svar, och jag vill verkligen säga det.
Men det är bara en liten del av mig som säger att jag ska säga det, en annan och mer dominant del av mig säger "var tyst, det är säkrast att du inte säger nånting" och jag lyssnar på den delen av mig, hellre är jag tyst och ses som konstig, än pratar och riskerar att vara otrevlig.
Jag vågar nästan aldrig säga vad jag tycker, vad det än handlar om och hur starka åsikter jag än har (för tro mig, mina åsikter är starka och jag är sprickfärdig att dela med mig av dom) så håller jag dom inom mig och låtsas som ingenting. Ibland är det riktigt svårt, och jag ångrar mig alltid efteråt, men då är det alltid för sent.
Det är otroligt många gånger som jag verkligen velat säga nånting utan att vågat, eller velat säga mer än jag gjorde.
Jag är så orolig för att folk tro att jag är annorlunda än jag är. Vilket antagligen de flesta gör, jag är inte så säker på att en enda människa vet vem jag är helt.
Jag försöker att hitta mig själv.
Å vad ledsen jag blir när jag läser inlägget (måste bara än en gång berömma dig för att du är riktigt grym på att skriva måste jag säga. Konstigt att du inte fick MVG!!). Men du är så snäll, så otroligt snäll och trevlig och omtänksam så det är inte sant Sanna. Alla vet det redan, det är bara du som inte tror att alla vet det och det är det som är så synd. Jag vet att det är så mycket svårare gjort än sagt men om du bara är dig själv så finns det inte en chans att folk misstar dig och om det nu skulle hända så förstår folk om du förklarar hur du menade egentligen. Vet du en sak som hjälper mig nästan heela tiden? Vad det än gäller så tänk bara "Man lever bara en gång, så gör det till det bästa som du kan". För om man tänker att man bara får en chans så kanske man vågar mer, vill mer och så vidare. Du är grym som du är Sanna, och jag hoppas du lär dig att du är så pass snäll så om du någon gång skulle råka säga något så är inte det i hela världen. För kolla om du babblar på hela tiden och en mening skulle råkas uppfatta som dålig då glömmer man nästan bort den direkt för att allt annat du säger är så snällt. (du behöver inte godkänna den här kommentaren) KRAM (Förresten skriver du att du inte vill råka behandla en person värre än den förtjänar, men det tycker jag att du gör heeeeeeeeeeeela tiden. Dig själv.)
