Ingen vet exakt hur det känns
Igår var det redovisning. Första på gymnasiet där man redovisade själv och inte i grupper som vi alltid gjort innan.
Och ni som känner mig, mycket eller lite, vet att jag tycker att det är hemskt och jobbigt att prata inför en större eller mindre grupp. Men ingen av er har någon aning om hur jobbigt jag verkligen tycker att det är.
Jag säger som jag sagt många gånger förut; jag kan inte hata. Jag kan helt enkelt inte det. Men jag ogillar redovisningar så mycket att jag de stunderna önskar att jag bara kunde försvinna. Jag är alltid så nervös de stunderna att även om det inte märks, så skakar hela jag, jag spänner hela kroppen och blir stel som en pinne, jag får en stor klump i halsen, mitt hjärta slår nästan onaturligt snabbt, jag håller på att börja gråta, jag blir helt yr.
Och allt det där händer varenda gång jag ska prata inför folk.
De stunderna får mig att bara vilja skrika rakt ut, och rusa iväg. Fly ut i skogen, till tryggheten.
Nu vet ni det, vare sig ni ville eller inte, hihi.
Och ni som känner mig, mycket eller lite, vet att jag tycker att det är hemskt och jobbigt att prata inför en större eller mindre grupp. Men ingen av er har någon aning om hur jobbigt jag verkligen tycker att det är.
Jag säger som jag sagt många gånger förut; jag kan inte hata. Jag kan helt enkelt inte det. Men jag ogillar redovisningar så mycket att jag de stunderna önskar att jag bara kunde försvinna. Jag är alltid så nervös de stunderna att även om det inte märks, så skakar hela jag, jag spänner hela kroppen och blir stel som en pinne, jag får en stor klump i halsen, mitt hjärta slår nästan onaturligt snabbt, jag håller på att börja gråta, jag blir helt yr.
Och allt det där händer varenda gång jag ska prata inför folk.
De stunderna får mig att bara vilja skrika rakt ut, och rusa iväg. Fly ut i skogen, till tryggheten.
Nu vet ni det, vare sig ni ville eller inte, hihi.
Kommentarer
Trackback
