De längsta 90 minuterna i mitt liv
Igår förmiddag så gjorde vi först inte så mycket. Jag skulle ha lämnat in en sak som jag egentligen ska lämna in en gång i veckan, nämligen min loggbok från praktiken. Men jag har aldrig lämnat in den, faktum är att jag inte kommer ihåg var jag har den, duktig som jag är ;)
Sen så var vi i våra grupper och gjorde färdigt vårat projekt, som vi sedan skulle redovisa i tvärgrupper (alltså en från varje grupp blev till en ny grupp och sen redovisade man en i taget för de andra i nya gruppen)
Hur som helst, vi jobbade på till ungefär 10 minuter innan lunch. För innan lunch var det engelskaprov för alla oss som ville ha en andra chans. Det gick riktigt snabbt för mig, och enligt mig så gick det jättebra så det var såklart kul!
Efter lunch så skulle en grupp i taget redovisa. Jag och min grupp, och några från andra grupper, satt i ett grupprum medan vi väntade på våran tur att redovisa. Jag var i sista gruppen, så jag fick vänta längst av oss i grupprumet. Faktiskt i hela 90 minuter fick jag sitta och darra, och bara vänta. Den väntan var riktigt plågsam för mig, och jag vet att några andra tyckte likadant, det såg jag tydligt på dem. Och så pass känner jag dem, att jag kan förstå precis hur de känner genom att bara titta på dem. Jag vet att en av mina klasskompisar har det värre än jag när hon ska redovisa, stackaren...
Dessa 90 minuter var de längsta i hela mitt liv, aldrig trodde jag att de skulle ta slut. Och de var även de värsta.
Under tiden jag satt där så gick kompisar ut för att redovisa, kom tillbaka, och nya gick ut, och kom tillbaka.
Sådär höll det på.
Ett tag, när vi var 4 stycken där inne, (3 som redovisat och så jag som väntade) så satt vi knäpptysta i en halv timme. Vi var verkligen så tysta att vi kunde höra varandras andetag. Jag blev nästan förvånad att de andra inte hörde mitt jättesnabbt bultande hjärta.
Efter den där halva timmen frågade en av oss om de som redovisade just då hade hållit på i en kvart.
Men nej, så himla länge som en halv timme hade de gjort det.
Då sa hon som frågade: "Har vi varit tysta i en halv timme!?" Och det hade vi faktiskt.
Aldrig har jag varit så nervös, innan jag skulle redovisa så darrade mina händer så mycket att jag inte kunde anteckna vad de andra sa på sina redovisningar.
När jag redovisade så darrade hela jag, och även min röst.
Efter redovisningen var jag fortfarande lika nervös, och det var jag flera timmar efteråt också, trots att jag var hemma.
Nu har ni i detalj fått veta mina känslor och tankar om min värsta skoldag någonsin.
Förlåt mig så mycket för dessa tråkiga och antagligen även ointressanta inlägg, men jag kände att jag verkligen behövde skriva av mig. Så att jag nästan kan lägga gårdagen bakom mig. Igår var jag olycklig och livrädd, men nu mår jag bra och är glad igen, så jag tänker fokusera på nuet, hur svårt det än kan vara ibland.
Naturen, min trygghet.
Trevlig helg mina kära vänner, var rädda om er! :) ♥
Sen så var vi i våra grupper och gjorde färdigt vårat projekt, som vi sedan skulle redovisa i tvärgrupper (alltså en från varje grupp blev till en ny grupp och sen redovisade man en i taget för de andra i nya gruppen)
Hur som helst, vi jobbade på till ungefär 10 minuter innan lunch. För innan lunch var det engelskaprov för alla oss som ville ha en andra chans. Det gick riktigt snabbt för mig, och enligt mig så gick det jättebra så det var såklart kul!
Efter lunch så skulle en grupp i taget redovisa. Jag och min grupp, och några från andra grupper, satt i ett grupprum medan vi väntade på våran tur att redovisa. Jag var i sista gruppen, så jag fick vänta längst av oss i grupprumet. Faktiskt i hela 90 minuter fick jag sitta och darra, och bara vänta. Den väntan var riktigt plågsam för mig, och jag vet att några andra tyckte likadant, det såg jag tydligt på dem. Och så pass känner jag dem, att jag kan förstå precis hur de känner genom att bara titta på dem. Jag vet att en av mina klasskompisar har det värre än jag när hon ska redovisa, stackaren...
Dessa 90 minuter var de längsta i hela mitt liv, aldrig trodde jag att de skulle ta slut. Och de var även de värsta.
Under tiden jag satt där så gick kompisar ut för att redovisa, kom tillbaka, och nya gick ut, och kom tillbaka.
Sådär höll det på.
Ett tag, när vi var 4 stycken där inne, (3 som redovisat och så jag som väntade) så satt vi knäpptysta i en halv timme. Vi var verkligen så tysta att vi kunde höra varandras andetag. Jag blev nästan förvånad att de andra inte hörde mitt jättesnabbt bultande hjärta.
Efter den där halva timmen frågade en av oss om de som redovisade just då hade hållit på i en kvart.
Men nej, så himla länge som en halv timme hade de gjort det.
Då sa hon som frågade: "Har vi varit tysta i en halv timme!?" Och det hade vi faktiskt.
Aldrig har jag varit så nervös, innan jag skulle redovisa så darrade mina händer så mycket att jag inte kunde anteckna vad de andra sa på sina redovisningar.
När jag redovisade så darrade hela jag, och även min röst.
Efter redovisningen var jag fortfarande lika nervös, och det var jag flera timmar efteråt också, trots att jag var hemma.
Nu har ni i detalj fått veta mina känslor och tankar om min värsta skoldag någonsin.
Förlåt mig så mycket för dessa tråkiga och antagligen även ointressanta inlägg, men jag kände att jag verkligen behövde skriva av mig. Så att jag nästan kan lägga gårdagen bakom mig. Igår var jag olycklig och livrädd, men nu mår jag bra och är glad igen, så jag tänker fokusera på nuet, hur svårt det än kan vara ibland.
Naturen, min trygghet.
Trevlig helg mina kära vänner, var rädda om er! :) ♥
Kommentarer
Trackback
