yorkielover

Jag kom på en sak som jag måste skriva här för det var så gulligt.
På rasten innan matten idag så satt jag och min kompis Jenny vid ett bord i fikarummet.
Lite senare kom hennes kille och min klasskompis Ivar till oss.

När Jenny gick iväg till sitt skåp så reste sig Ivar till hälften, sen tittade han på mig, satte sig igen och sa:
"Nej, jag kan inte dissa dig. Jag tänkte göra det först. Men jag kan inte dissa dig, du är så söt och snäll och rar. Typ docksöt."

Gulligt va? :) Jag bara log vänligt och glatt mot honom, jag menar, vad svarar man på det där?


Jag tycker att mina klasskompisar är så söta när de ibland helt plötsligt kommer på att jag befinner mig i närheten av dem fast de glömt bort mig på grund av att jag aldrig säger något, för då börjar de genast vara jättesnälla och prata med mig så att jag slipper känna mig ensam. Och att det ibland är de som följer efter mig och inte tvärtom.
Och att de lyssnar på mig, bryr sig om mig. Jag blir tårögd bara av tanken.

Jag älskar att de tycker om mig, att de hela tiden vill vara med mig, ja, bara att de över huvud taget pratar med mig. Jag blir så lycklig. Fast jag har ingen aning om varför de vill det. Jag är ju bara jag, medan de är underbara.