yorkielover

Jag har kommit på att jag är blygare för extra trevliga och sociala personer än för andra, för de är ju så otroligt bra människor så jag vill inte vara sämre, och därför vågar jag knappt prata med dem, för att inte ta risken att vara otrevlig.
Eftersom såna underbara människor, eller, egentligen de flesta människorna som finns, förtjänar att någon beter sig lika snällt mot dem som de beter sig mot andra.

Det är jag ganska dålig på, för eftersom jag inte vågar prata med dem, så visar jag ju inte direkt några tecken på omtanke och snällhet, även om jag förtvivlat önskar att jag gjorde det.
Jag kan inte räkna upp hur många gånger jag ångrat att jag inte sagt vad jag tänkt när jag pratat med någon. De skulle bli glada ifall jag vågade, det är jag ganska säker på. Att göra andra glada tycker jag är viktigare än att jag själv är glad, så när jag väl vågar så kan jag vara rätt så duktig på att typ ge snälla komplimanger och så.

Men det är ungefär bara 2 av 5 gånger som jag vågar säga alla positiva saker jag tycker och tänker.
Faktum är att det är ytterst sällan som jag brukar tänka negativa saker om folk. Varenda gång jag gör det så får jag otroligt dåligt samvete och blir jätteledsen.
Jag tycker att alla, både på utsidan och på insidan, är vackra på sitt eget sätt och att alla borde accepteras och vara omtyckt för den den är, och inte den som den "borde" vara.  ♥




Följ ditt hjärta, tro på dig själv, och gör vad som gör DIG lycklig. Det rådet/budskapet delar jag med mig av till er.



Kom ihåg att ni alla är värda precis lika mycket, alla är värdefulla.