yorkielover

En vårdag, för fyra år sedan fick jag plötsligt lust att ta hand om andras djur. Jag och Lova hade ingenting att göra, så vi skrev en lapp och satte upp den på Ica. Sedan bara väntade och väntade jag på att någon skulle ringa.
Till slut gjorde någon det, den någon var ju Anci. Hon berättade för mig om sin hund, (jag föreställde mig honom helt annorlunda) och sedan bestämde vi en dag och tid då jag skulle komma dit för första gången.

Jag vågade inte gå dit ensam, (jag var mycket blygare då än jag är nu) så mamma följde med mig. Jag var så nervös,  och samtidigt förväntansfull.
När jag ringde på dörren så hördes ett ganska starkt hundskall, kort därpå öppnades dörren och lilla yorkien kom rusande ut, med glittrande ögon och med en svans viftande som en propeller. Han såg så lycklig ut, och jag blev lycklig så fort jag såg honom. Aldrig hade jag sett något sötare, och det tog bara 5 minuter innan jag blivit helt förälskad. Det var verkligen som att vi öppnade våra hjärtan för varandra när vi för allra första gången såg varandra i ögonen, vårt starka vänskapsband skapades på en gång, och sedan den stunden så blev det starkare och starkare för varje gång vi var tillsammans. Likaså blev vår speciella kärlek starkare.

Jag minns tydligt vår första promenad tillsammans, jag gick med honom i en liten park i 20 minuter.
Det kändes på en gång som att vi känt varandra en lång tid, vi blev bästa vänner första dagen.

Han blev alltid precis lika glad när han såg mig, precis varje gång. Hur lång eller kort tid det än var sedan vi träffats, så blev han alltid lika glad. Till och med när han inte mådde bra, han kom alltid med viftande svans och kärleksfull blick. Det gjorde mig alltid helt varm i hela kroppen och så lycklig, att jag inte visste vad jag skulle ta mig till. Ingen tid med Ninjo hade varit tillräckligt lång. Att ha honom i famnen var det som gjorde mig allra lyckligast, det enda som fanns just då var Ninjo och jag, och vår kärlek som inte kan beskrivas på något sätt.
Mina känslor för honom var de starkaste känslor jag någonsin haft, jag hade ingen aning om att man kunde älska någon så mycket. Han var den av alla jag älskade som jag ville vara med för alltid, han blev också den som lämnade mig först. De fyra åren jag fick med honom var de fyra bästa åren i mitt liv. Han förändrade mitt liv och mig som person, han gjorde mig till en bättre människa. Han fick mig att känna vad kärlek är.

Allt jag och Ninjo gjorde tillsammans- alla fina platser vi besökte, alla gånger vi såg varandra djupt i ögonen länge och det kändes som att tiden stannat, alla stunder då han var i min famn eller vi sprang sida vid sida över ängar och genom skogen- är de vackraste minnena jag har, och de starkaste. Ninjo var den viktigaste i mitt liv, han betydde mer för mig än jag kan förklara. Han var allt. Allt jag ville ha, allt jag behövde. Allt jag inte skulle kunna förlora. Jag visste hela tiden att han en dag skulle lämna mig, att vår kärlek inte skulle vara för evigt, men jag vågade aldrig tänka på exakt hur hemskt det skulle bli att mista honom.
Jag njöt av varje minut jag fick med honom och jag såg till att ta vara på våran dyrbara tid tillsammans, för att jag visste att den när som helst kunde ta slut.
Ninjo var hunden som förändrade allt. Han var vänskap, trygghet, glädje. Kärlek.
Han var så söt att ordet fick en helt ny betydelse för mig. Hans stora runda ögon var det gulligaste jag sett, och hans nallebjörn-utseende gjorde mig nästan för lycklig för att det skulle kunna vara sant. I mina ögon var han det vackraste i världen, faktiskt onaturligt söt.
Jag talade väldigt ofta om för honom hur mycket jag älskade honom, den sista tiden sa jag det varje dag. Jag fick alltid trogna blickar fulla av kärlek till svar.
Han var den mest kärleksfulla varelsen jag någonsin träffat, ingen kan visa kärlek på samma sätt som Ninjo alltid gjorde.
Den lilla underbara Yorkshireterriern var min bästa vän. Den trognaste, bästa lyssnaren och tröstaren.
Hur mycket jag än försökte så skulle jag inte på något sätt kunna beskriva Ninjo, min kärlek till honom eller min saknad efter honom. Obeskrivbart.
Mitt liv nu är inte som innan jag träffade Ninjo. Allt är förändrat, tack vare honom.
Tack Ninjo. Förlåt mig. Jag älskar dig. Du finns i mitt hjärta. Ingen kan ersätta dig. Du var mitt liv men nu måste jag börja om på nytt, och leva vidare uatn dig. En dag kanske vi möts igen. Om inte så tack, vila i frid, jag tänker på dig och älskar dig.




Här kommer många av alla bilder jag tagit på Ninjo, och på oss tillsammans.


Första bilden på plutten, så söt! Från den första gången han var hemma hos mig.


Han avskydde verkligen att ha den här regnoverallen på sig stackaren, vilket jag förstår.
Han vägrade alltid gå när han hade den på sig, så jag fick bära honom. Det tyckte både han och jag mycket om, det var en fin gemenskap. Plus att jag fick duscha honom efteråt, jag virade in honom i en stor handduk och så satt jag och kramade honom tills han var torr. Jag älskade det.


Alltid lyckliga när vi var tillsammans.


Den här dagen försökte jag få honom att bada i Vilsta eftersom han var så varm.
Men han fick panik så fort jag burit ner honom i vattnet, så han fick ha sin tröja runt om sig för att bli torr igen.


Första bilden på honom som lurvig. En av mina absoluta favoritbilder.


Första vintern med Ninjo. Jag älskade hans kärlek till snön, han plöjde alltid genom snön med nosen, och när han tittade upp hade han massa snö i skägget och var så otroligt söt. Första vintern rullade han i snön i varje dike i hela skogen haha, så charmig!


Lilla nallebjörn!


Vårt ställe... Många minnen.


Jag och Towe var ute med Ninjo i flera timmar den fina vårdagen som bilden kommer ifrån.
En mycket härlig promenad, det tyckte vi nog alla tre, jag minns att vi hade väldigt kul!


Midsommar. Han var så lycklig hela dagen!


Den här bilden tog Towe. Vi var i Vilsta i flera timmar. En helt underbar dag.
Just den här bilden är den som är tavlan av Ninjo som jag har på väggen i mitt rum.
Det är så jag vill minnas honom, lycklig och fri.


Towe och Ninjo tyckte om varandra.


Återförening efter att jag varit en månad i Haparanda. Så mycket kärlek!
Det var alltid lika svårt att vara åtskild från Ninjo, bara en dag kunde kännas jobbig, så en månad var närapå outhärdlig. Jag saknade honom varenda dag, och när vi till slut träffades igen så ville jag aldrig släppa honom.


Han hade så otroligt mycket kärlek att ge, och jag gav honom all min kärlek tillbaka.


De där blickarna gjorde mig alltid tårögd. Många gånger, särskilt på slutet, så grät jag nästan hela promenaderna för att jag älskade Ninjo så mycket och visste att han en dag skulle lämna mig.


Bild från en helg i början av förra året, Lova var hos mig och vi hade en liten fotostund.
Jag älskade att hålla Ninjo i famnen, allra mest på vintern för då värmde vi varandra, med kärlek.


När det var vinter och vi frös så gick vi alltid hem till mig och hade långa, mysiga gosstunder.


Efter påsklovet förra året så blev han korthårig igen, och så in i norden söt att jag inte kunde sluta titta på honom!


En av alla underbara kramstunder!


Dagen innan jag skulle åka till Haparanda, och vara där i 3 veckor.
Jag och Ninjo såg till att mysa så mycket som möjligt.


Sedan kom jag tillbaka, och då var vi tillsammans länge. Vi var så lyckliga!


Så gick dagarna, veckorna och månaderna.
Nu kommer de allra sista bilderna jag tog på min älskling.










Sista gången vi träffades. Ledsen blick.


Yorkshireterriern Ninjo. Född 9 December 1998, död 27 December 2011. En perfekt hund. ♥


Så. Det tog en hel kväll och en hel eftermiddag att få klart det här sista inlägget.
Snälla kommentera, det skulle betyda så mycket för mig.